Högsåralotsar
Nästan lika länge som människan funnits, har hon seglat. Men främmande kuster med sina grynnor och skär, kunde vara förrädiska. Därför började handelsmän och örlogsflottor redan tidigt anlita lokala sjömän, kallade ledsagare, styresmän eller lotsar som kände sin kust. Lotsarnas ansvar var att tryggt och säkert ta fartyget till angiven hamn. Om ledsagarens/styresmannens/lotsens ansvar stadgas redan år 1357 i Skipsmåla balken: ”Nu leger (lejer) man ledsagare, som skall säga dem led (segelleden). Säger han sig vilja låta dem utan någon skada segla öfver sjön, dit resan är bestämd, och sätter han sedan på grund och de få skada deraf, då ega de makt öfver hans lif, likväl först efter det sex män inför domstol vittnat att han med skeppare och besättning ingått sådan förbindelse. Öfverfaller dem sjögång och våldsam storm, då är han ansvarsfri från all skada”.
Genom Skärgårdshavet, med dessa grynnor och skär, förbi Högsåra genom Jungfrusund, gick en viktig segelled. Handeln mellan öst och väst använde segelleden. Likaså konungariket Sverige då det expanderade österut och söderut. ”Jungfrowns Sunde” nämns år 1490. Därifrån skickar Sten Sture d.ä. som rör sig i den av ryssarna hotade östra rikshalvan, en skrivelse till rådet i Reval. Genom århundradena har Jungfrusunds lotsstation varit en viktig kugge i Sveriges handel, sjöförsvar och förbindelser mellan de båda rikshalvorna.
År 1780 fanns det 10 lotsar och 5 lärlingar på Jungfrusunds lotsstation. Även under ryska tiden var stationen betydande. År 1888 fanns det på stationen 18 lotsar och 5 lärlingar. Från lotsstationen höll lotsen utkik efter fartyg som närmade sig i farleden. Om fartyget ville ha lotsassistens, hissades i förmasten den internationella G-flaggan (blå och gulrandig i lodräta fält). Lotsstationen svarade genom att hissa lotsflaggan (Vit-röd med vågräta våder). Sedan rodde eller seglade lotsen ut till fartyget med lotskuttern. Efter det lotsen gått ombord togs lotskuttern på släp. Under tiden ombord hade lotsen och hans möjliga medhjälpare rätt till fri kost och logi. Han fick även färdkost för hemresan. Efter utförd lotsning exempelvis till Hangö eller Åbo, satte sig lotsen i sin kutter och seglade eller rodde hem. Vid dåligt väder eller hård vind var det inte alltid en lätt uppgift. Någon fast arbetstid fanns inte. De arbetade dygnet runt så länge det fanns lotsuppdrag. Under vintrarna låg fartygstrafiken i Jungfrusundsleden nere och lotsarna fick klara sig bäst de kunde. Under somrarna kunde det vara nog så hetsigt. Till lotsarnas uppgifter hörde även att bygga och underhålla farledernas sjömärken och utprickning. Kustsjöfartens betydelse minskade gradvis under självständighetstiden. Farledernas säkerhet förbättrades, navigeringshjälpmedel och kommunikationssystem utvecklades. Följden blev att lotsningen från Högsåra upphörde år 1985. Genom århundradena har lotsningen varit av stor betydelse för Högsåra by och dess välstånd.
Lotshemman
Av Högsåras 11 gårdar har 10 varit så kallade lotshemman. Systemet infördes redan under den svenska tiden (före 1809) och innebar att husbonden fick bruka gården mot att han vid behov ställde upp som lots (styresman). Systemet fortsatte under den ryska tiden och vanligtvis gick uppgiften från far till son eller i alla fall inom släkten. I slutet av 1800-talet blev det möjligt att inlösa gårdarna till skattehemman, men ägarna fortsatte i de flesta fall som lotsar.Gårdarna var typiska skärgårdshemman med några hektar odlad jord på flera olika holmar och mellan 50 –100 hektar skog på de större öarna. Därtill kom stora gemensamma fiskevatten. På gårdarna höll man kor, får, höns och svin och de flesta hade en eller flera hästar. Då husbonden ofta var borta på långa lotsresor var gårdens skötsel beroende av värdinnan med hjälp av pigor och drängar som fanns på alla gårdar. Gårdarna på Högsåra är till största delen gamla lotsgårdar (sedan 1700-talet 11 stycken). Förutom de traditionella skärgårdsyrkena tycks Högsåraborna ha fått betydande inkomster/skattelättnader via lotsningen. Detta har tydligen hjälpt dem trygga en någorlunda välfärd. Genom tiderna har lotsplatsen Jungfrusund, som en kugge i maskineriet, spelat en väsentlig roll för den politiska och kommersiella utvecklingen i Finland. Skärgårdsleden har till en betydande del hjälpt befolkningen i de finska skiären få sin utkomst som lotsar, skeppsredare eller skeppare, samtidigt som de kunnat avyttra sina produkter till befolkningscentra runt Östersjön. Idag är allt detta historia. Lotsningen upphörde 1985. Farledsstationen på Högsåra stängdes år 2012.
