Efter kriget 1808 – 09 blev Finland underställt det Ryska riket som ett kejserligt storfurstendöme. Detta förhållande varade till ryska revolutionen 1917. År 1918 förklarades Finland självständigt. Under tiden som Storfurstendöme vistades de kejserliga familjerna flere gånger i långa perioder i Finland, mestadels i östra delen av landet där de hade en villa i Kotkatrakten. Emellanåt företog de kejserliga långvariga resor inom Finland med sin lustjakt s/s Tsarevna. Under resorna anlitades alltid finsk statlots ombord på Tsarevna och Eläköön. Kan nämnas att den lots som hade äran att lotsa Tsarevna alltid erhöll en så kallad Kejsarklocka som belöning. Den var ett silverur med dubbla boetter, där ingraverades lotsens namn och årtal för lotsningen. Guldur förbehölls ledande generaler inom förvaltningen. Som en kuriositet kan nämnas att lotslejdaren hängdes ut över aktervalvet. Avsikten var att inte lotsarnas grova skoplagg skulle repa den blanka kungsblåmålade utsidan. Att klättra uppför en fritt hängande lotslejdare hör inte till de mest bekväma sätten att ta sej ombord, eller lämna ett fartyg. Ingen lots sägs ha klagat, den stora äran övervägde allt. Sydväst om Rosala på Örö sydudd har funnits en enslinje (192 grader, kontrakurs 12 grader) som ledde ut till sjöss från och till farleden via Vänöfjärden, sedan Finlands tid som Storfurstendöme i det kejserliga Ryska riket. Örögattet ansågs av ryska strateger vara en bekväm infart också för eventuella fientliga fartyg, raka vägen in till hjärtat av Finland. Holmen befästes därför och utrustades med tungt artilleri som omöjliggjorde genomfart för ovälkomna fartyg. I det här sammanhanget kan nämnas att ankarredden väster om Örö, enligt den muntliga traditionen, kallades ”Sevastopolredden”. Möjligen efter ett fartyg som var för stort för att fortsätta in i skärgården. När det låg där var ovälkommen infart för obehöriga fartyg stängd.
Tre stycken slagskepp med över 1000 mans besättning per fartyg brukade via Holma Norrsundet komma till Högsåraredden när den kejserliga fartygseskadern väntades till Högsåravattnen. Den här farleden var utremmad, försedd med linjetavlor och hade ett officiellt djup om 46 fot. Slagskeppens namn sägs ha varit: Slava, Kronstadt, och Pallada. Skeppen som i folkets språk kallades Manovarer eller Dragnotar låg på Högsåra redd så länge den kejserliga eskadern befann sej i Killingholmsfladan norr om Högsåra vid den kejserliga eskaderns besök. Att dessa långvariga besök är fullkomligt okända i den finländska historien beror väl på att platsen hade ett täcknamn ”Tudérssund”. Möjligen för att vistelserna var så långvariga. Finländarna ansågs vara lojala men i moderlandet fanns människor med annorlunda och ovänliga åsikter om monarkin. Rolf Larsson, Högsårabo, berättade att det inte var tillåtet för merän 1000 man i gången att ha landpermission. Ryssarna var de första som tog cyklar med iland och förvånade ortsborna med sin snabba framfart på byvägarna. Småpojkar bjöds ofta på äventyrliga åkturer som fastnade i minnet för all framtid. Gladlynta och snälla till sinnelaget sades de unga marinarna alltid varit. Käbbel och slagsmål sinsemellan förekom aldrig. Under de kejserliga besöken passade ortsbefolkningen på att bjuda ut sina produkter till ryssarna. Antagligen var det mestadels färsk fisk och bär som såldes vid fartygens paradtrappa. Att Högsårabor skulle ha tillåtits gå ombord har knappast förekommit. Undantag möjligen för Kejsarfina som kom att bli en personlig vän till kejsarinnan Dagmar. Bekantskapen uppstod sedan Fina med gester beordrat en storväxt uniformerad karl som befanns vara kejsaren att ta i och dra upp hennes fisksump på stranden. En lätt sak för den urstarka Alexander den III.
Alexander Alexandrovitj och hans gemål; den danska prinsessan Dagmar (Maria Fedeorovna) besökte Finland första gången 1875, fem år före han kröntes till kejsare. Alexander den III och Maria Fedeorovna besökte som kejsarpar den finska skärgården från 1884 varje sommar med undantag för 1892. De seglade längs den finska sydkusten ända till Åland. Med var vanligen barnen; tronföljaren Nikolai var dock med bara de två första gångerna. Som regent besökte han Kejsarhamnen under några timmar 1907. Kejsarens förtjusning av Finland berodde stort på säkerheten, i Finland var ingen ute efter hans liv. Hans far Alexander II hade blivit mördad av terrorister. Fastän Finland var en del av Ryssland var det ändå för ryssarna utlandet, där man talade ett annat språk, följde en annan tro och använde andra pengar än moderlandet. Eftersom Dagmar var från Danmark förstod hon svenska och verkade ofta som familjens tolk. Kejsaren kunde dock engelska och lär ha fört långa diskussioner med kyrkoherden Snellman i Korpo kyrka. 1885 var kejsarfamiljen första gången på Högsåra och därefter så besökte de Högsåra sammanlagt 14 gånger under nio somrar. Starten var vanligen i slutet av juni från St. Petersburg och de var sedan 3 veckor på resa i finländska vatten. Ca. 500 personer hörde till följet, både manskap och tjänstefolk. Leddes alltid av finländska lotsbåtar därav ångaren Eläköön (byggd 1886). Finska gardets musikkår följde alltid med på färden och gick vanligen ombord på Björkö (Primorsk). I Åboland blev Ramsvik, Högsåra alltid första ankarplatsen. Ramsvik kom därför att börja kallas för Kejsarhamnen. När den kejserliga jakten anlände kom folk ut i båtar och skänkte fisk, bär, mjölk m.m. Barnen samlade kejsarinnans älsklingsblommor; blåklint. Kejsarfamiljen sökte upp orörda platser och rodde bl.a. till Närmanön för att roa sej med lekar och tävlingar. Kejsarfamiljen tog också promenader till byn och lär även ha besökt Högsåraborna i deras hem. Alexander III sägs ha varit anspråkslös och gillade enkelhet. Han drog sej undan fester och etikett. Han var en ivrig fiskare och musikälskare. Han lär ha sagt ”När tsaren av Ryssland metar, kan Europa vänta” och sedan jagat i väg budbäraren. Han hade lovat att Ryssland inte skulle råka i krig under hans regeringsperiod, vilket var sant. Sommaren 1890 sprack idyllen när Alexander den III stiftade en lag som tvingade Finland att använda ryska frimärken. Tidningarna skildrade inte längre resorna lika stort. Finländarna resonerade att om kejsaren trivdes på sommaren kunde han vara välvillig och inte lyssna på sina rådgivare. Det verkade ha lyckats eftersom vidare förryskning först skedde under hans son Nikolai II:s regeringsperiod. Dagmar överlevde Alexander, och hon överlevde även den ryska revolutionen, och dog i Danmark 1928, 81 år gammal.